LÄS, om du orkar. - inge viktigt !
vrf ska man aldrig duga som man är ?
antingen så skrattar man för mkt.. o får höra;
"du skrattar hela tiden åt ingenting.."
osen när man helt plötsligt inte skrattar någonting..
får man höra;
"jävla surkärring!" " vrf äru så sur för?" "du typ hatar alla!"
great. Hur fan ska man vara ?
sure, jag har alltid varit den glada typen..
ända sen jag vare liten tror jag!
även om jag börjat slappna av mer och mer efter sommaren 2007.
En person kom o gjorde mig stark, som inte tog emot skitsnack.
Han gjorde mig starkare för varje dag som gick..
o ja vet inte hur mkt bättre jag blev som person?
mkt modigare, mer avslappnad, vågade leva livet..
Men sen.. han svek mig, & min kompis.
de var de värsta jag vare med om..
jag var krossad inombords.
Orkade ingenting.. inte sova, inte vara vaken, inte leva..
Jag blev så jävla svag.
Och en dag kom han tillbaka... men gjorde allting ännu värre.
jag fattade inte varför jag skulle fortsätta leva?
han var mitt liv.. sedan försvann han bara ?
lämnade mig och hon.. tom och ensam.
me ingen styrka kvar, ingenting att stödja sig mot.
men vi gick vidare.
vi försökte glömma honom, vi gjorde allt !
dagar blev till månader, och det gick bra utan han.
träffade han även några gånger o de va som vanligt, det var bra mellan oss.
Men inom oss var vi djupt sårade.
Tillslut träffade jag en annan, som fyllde upp kärleken som saknades inom mig.
Men även han ha de inte så bra.. i livet.
Vi har pratat nu sen september... och jag får reda på mer och mer saker om han.
Och tro mig, han har det inte lätt! men jag ska aldrig släppa taget.
Han, som betydde så mkt.. han som sårat mig&hon så mkt. Vi blev vänner, även kanske bästa vänner.
& vi började vara med varann, och äntligen kändes de som om allt föll på plats.
men jag kunde inte slappna av med han på samma sätt som förut.
Och efter jullovet.. förlorade jag glädjen som ja ha haft i alla år..
Allt va kasst. Jag kunde inte vara med någon i skolan utan att tänka på vad jag gjorde..
Jag va hela tiden tvungen att tänka två gånger på vad jag skulle göra..
och så slutade jag slappna av, jag kunde inte bara koppla bort hjärnan o göra vad ja ville.
Men de hände oxå massa saker hemma..
Och i skolan kände jag mig som utfryst..
fick kommentarer hela tiden, som sårade mig djupt.
En dag, 5 dagar efter de med min släkting så vaknade jag med humöret på topp.
De va en som börja skriva sms med mig, en "skidåkare" o ja tyckte de va hur jävla kul som helst!
de är ju typ, 1 chans på miljonen att man träffar en, som dessutom bodde långt nere i sverige som åkte skidor
och som hade smsat fel.. och seriöst, de kändes som att ja kännt han i hela mitt liv. typ, en själsfrände.
och jag var nära på att öppna mig för han, men då var det bara en klasskompis som lurat mig.
Klasskompisen var dessutom den enda killkompisen jag hade i klassen då, den enda jag kunde vara med i skolan.
och det gjorde allting värre. Han kallade mig dumhuve oxå för att ja hade blive lurad.
Och när jag kom in i klassrummet skrattade alla åt mig.
antingen så skrattar man för mkt.. o får höra;
"du skrattar hela tiden åt ingenting.."
osen när man helt plötsligt inte skrattar någonting..
får man höra;
"jävla surkärring!" " vrf äru så sur för?" "du typ hatar alla!"
great. Hur fan ska man vara ?
sure, jag har alltid varit den glada typen..
ända sen jag vare liten tror jag!
även om jag börjat slappna av mer och mer efter sommaren 2007.
En person kom o gjorde mig stark, som inte tog emot skitsnack.
Han gjorde mig starkare för varje dag som gick..
o ja vet inte hur mkt bättre jag blev som person?
mkt modigare, mer avslappnad, vågade leva livet..
Men sen.. han svek mig, & min kompis.
de var de värsta jag vare med om..
jag var krossad inombords.
Orkade ingenting.. inte sova, inte vara vaken, inte leva..
Jag blev så jävla svag.
Och en dag kom han tillbaka... men gjorde allting ännu värre.
jag fattade inte varför jag skulle fortsätta leva?
han var mitt liv.. sedan försvann han bara ?
lämnade mig och hon.. tom och ensam.
me ingen styrka kvar, ingenting att stödja sig mot.
men vi gick vidare.
vi försökte glömma honom, vi gjorde allt !
dagar blev till månader, och det gick bra utan han.
träffade han även några gånger o de va som vanligt, det var bra mellan oss.
Men inom oss var vi djupt sårade.
Tillslut träffade jag en annan, som fyllde upp kärleken som saknades inom mig.
Men även han ha de inte så bra.. i livet.
Vi har pratat nu sen september... och jag får reda på mer och mer saker om han.
Och tro mig, han har det inte lätt! men jag ska aldrig släppa taget.
Han, som betydde så mkt.. han som sårat mig&hon så mkt. Vi blev vänner, även kanske bästa vänner.
& vi började vara med varann, och äntligen kändes de som om allt föll på plats.
men jag kunde inte slappna av med han på samma sätt som förut.
Och efter jullovet.. förlorade jag glädjen som ja ha haft i alla år..
Allt va kasst. Jag kunde inte vara med någon i skolan utan att tänka på vad jag gjorde..
Jag va hela tiden tvungen att tänka två gånger på vad jag skulle göra..
och så slutade jag slappna av, jag kunde inte bara koppla bort hjärnan o göra vad ja ville.
Men de hände oxå massa saker hemma..
Och i skolan kände jag mig som utfryst..
fick kommentarer hela tiden, som sårade mig djupt.
En dag, 5 dagar efter de med min släkting så vaknade jag med humöret på topp.
De va en som börja skriva sms med mig, en "skidåkare" o ja tyckte de va hur jävla kul som helst!
de är ju typ, 1 chans på miljonen att man träffar en, som dessutom bodde långt nere i sverige som åkte skidor
och som hade smsat fel.. och seriöst, de kändes som att ja kännt han i hela mitt liv. typ, en själsfrände.
och jag var nära på att öppna mig för han, men då var det bara en klasskompis som lurat mig.
Klasskompisen var dessutom den enda killkompisen jag hade i klassen då, den enda jag kunde vara med i skolan.
och det gjorde allting värre. Han kallade mig dumhuve oxå för att ja hade blive lurad.
Och när jag kom in i klassrummet skrattade alla åt mig.
Någon timme efter så satt jag i klassrummet o en klasskompis kom in när de va alldeles tyst o skrek;
-öjhh! din pojkvän har fått stryk!
och som om inte de på morgonen vare nog? såklart så var jag nära på att börja gråta.
Fick en klump i halsen o magen.. De va så jävla hemskt..
Och de va inte klart än.. Det var på SO lektionen som de hände, och på samma lektion så hade vi grupparbete.
Eller ett spel inom de vi höll på med på So,n.
& såklart hamnade jag i samma grupp som, han som skrek ut dedär och två andra som sett på.
Så dom snacka om de typ hela tiden kändes de som, o ja ville allvarligt dö. Ba kuta därifrån!
Men iaf... lektionen slutade tillslut o ja fick höra av massor och även av jb att han var hos rektorn och att han senare skulle till doktorn och sen fara hem.
Och de gjorde såklart inte dagen bättre, när man dessutom inte kunde göra ngt.
Jag höll seriöst på bryta ihop....
gör jag även nu... även om de mesta är bra igen.
Har börja komma in i klassen lite mer nu, och dom har börja acc jb.
men vissa är ju fortfarande.. äckliga & fejk.
Och mellan mig och jb, så är vårat förhållande de bästa jag har i mitt liv nu.
Även om de finns saker som gör oss ledsna. Men vi går igenom det tillsammans!
de är iaf lite, vrf jag har varit som jag varit efter jullovet ! uschimej,
de är egentligen mktmktmktmktMKT! mer.
men nä, nu ska jag ta o hoppa in i duschen. HAHAH !
kommentera!
Och mellan mig och jb, så är vårat förhållande de bästa jag har i mitt liv nu.
Även om de finns saker som gör oss ledsna. Men vi går igenom det tillsammans!
de är iaf lite, vrf jag har varit som jag varit efter jullovet ! uschimej,
de är egentligen mktmktmktmktMKT! mer.
men nä, nu ska jag ta o hoppa in i duschen. HAHAH !
kommentera!
olvia
åhh...! ;(
Anonym
JAJA , lite överdrivet kanske ? :S
din mama
håller med om att det är överdrivet.
jesper fick som han förtjänade och alla blev glada över att någon äntligen kunde ge han vad han förtjänar.
Så sant som sagt...
Håller med din mama fullständigt! Om han slutar vara så uppkäftig så blire kanske bättre.. Karma kallas det, det man ger ut det får man tillbaka.
sant .
håller me din mama.
han är uppkäftig. han får skylla sig själv! de är ju ändå hans fel att han blir slagen. du kanske kan säga till han att han ska sluta va uppkäftig? då blir han ju inte slagen.
Emma
Visste inte att du hade så där jobbigt.
Alltså blir så sur när jag läser de där kommentarerna, bara för att man kanske är uppkäftig behöver man ju inte slå den personen.
då är man ju inte så bättre själv heller!
Pici
Hej, du känner inte mej mer än att jag är kompis med Snibben... Men alla håller på att säga att han fick de han förtjänade, och massa sånt... Jag hatar när dom håller på så, och JB är ju faktiskt jätte snäll!, bara man lär känna honom.
Senast idag så hörde jag massa helvette...
Design av: JOANNA LICIOUS