Oväntat, huh?
För en stund, vill jag tacka alla fina vänner jag någonsin haft. Dom som har varit med mig hela livet och funnits för mig dag som natt. Även dom jag inte har kontakt med längre och även dom jag har kontakt med. För vars hade jag varit utan alla jag hade? Vad hade jag varit? Allting hade varit så förändrat. Hur kan man visa sin uppskattning till människor man inte längre pratar med? Men som har betytt så mycket i ens liv och som fortfarande betyder. Som man tänker på varenda dag. Som man fortfarande beundrar, ser upp till, vill se till att personen mår och har det bra utan en. Jag har aldrig velat såra någon, för vem har velat det egentligen? Men ibland säger känslorna annat än tankarna och man måste göra det som känns bäst även om man saknar det. Och ibland vill jag bara ta upp kontakten igen, börja prata med en, träffa en, berätta allt som hänt medan man inte pratat. gråta ut hos och skratta med... Men om man ångrar sig? Om det känns fel? Det blir mer tårar, mer ångest, mer sår, mer bråk och just nu, ärligt talat. Klarar jag inte av något mer men ändå vill jag prata med er. Dom jag varit närmast av dom jag förlorat. Och ni två vet vilka ni är. Även fast detta är jävligt oförberett och jag tror nästan ingen har förväntat sig detta. Inte ens jag hade förväntat mig dehär som jag känner just nu... Jag blir så förvirrad, för vad är det jag vill egentligen? Jag är rädd för att vara utan er men är rädd för att vara med er. Jag behöver er men klarar mig utan er. Jag saknar er men vafan ska jag göra åt saken? Nu är det som det är. Jag mår bra med hur det är. Men jag mådde bra med hur det var förut också. Och till er som funnits för mig, enda från förskolan och fyran och så vidare. Jag kan inte beskriva med ord min glädje och kärlek jag känner för er. Ni är så bra, så underbara. Jag kommer aldrig kunna tacka er för dom gånger ni ställt upp för mig på senaste tiden då mitt liv bara rasat. Då ni fått mig att tänka på annat och må bra för stunden. Visat att trots bråk så håller man ihop och viljan att rädda någon från det mörkaste är det starkaste bandet som finns i en vänskap. Jag kommer alltid lita på er, alla er. Och ni kommer vara saknad av mig om vi inte fortsätter prata efter sommaren och jag kommer alltid ställa upp för er.
Tankar | 2011-03-27 @ 16:16:52
moa
så sjukt fint skrivet ida, sitter och gråter hur mycket som helst.
älskar dig vad som än händer!<3
Design av: JOANNA LICIOUS