Efter två och ett halvt år, är jag fortfarande lika kär i samma kille. Jag får inte nog av honom och vill bara vara med honom mer och mer. Han ger mig glädje, värme och trygghet. Hela mitt rum är pyntat med kärlek av honom och varenda centimeter jag går på, kommer alltid få mig att tänka på honom. Jag bär våran kärlek djupt inne i mitt hjärta och där kommer det stanna föralltid. Han är en sån underbar och fin person, som tyvärr inte många vet. Han är verkligen fantasins drömprins. Han är min pojkvän, fästman. Ja faktiskt, vi valde att förlova oss och det är därför jag skriver idag. För att vi nu varit förlovad i ett halvår. Ni må tycka att vi är unga, för ja. Vi är jäkligt unga, men kärleken då? Ska inte kärleken komma i första hand? För mig var det ett val som var alldeles rätt och min guldring, är det finaste jag äger. Det finns inte en sekund, på ett halvår som gått, då jag ångrat mig att jag förlovade mig med honom, den finaste. Han är finare än vad ord kan någonsin beskriva. Han beskyddar mig som om jag vore dödlig av en liten rispa, han älskar mig som om det skulle vara den sista dagen jag levde och han får mig att skratta som ingen annan kan.

Arton rosor av kärlek har han gett mig, under 2,5 år. Miljontals skratt som han har gett mig under dom snart tre åren jag känt honom, dom miljoner kyssar jag fått och som jag fortfarande inte alls har fått nog av, dom 30 gångerna under en dag som han berättar för mig att han älskar mig, alla dom gånger han kramar mig och säger att allt ordnar sig, alla dom gånger då jag försöker vara sur och ändå får han mig att skratta, alla dom ovärderliga minnen vi har skapat tillsammans, alla dom dagar vi har varit med varandra.

Kan man bli kär på nytt? Isåfall har jag blivit det. Jag var nykär, ett bra tag. Sedan var jag kär, men inte sprattlande och sprudlande kär i en period, under en jobbig period dock. Och nu.. tillbaka i min nyförälskelse. Får glädjetårar av att se på honom och ett leende letar sig alltid fram när jag är med honom. Känslan när jag möter honom att jag bara vill hoppa upp i hans famn och hänga runt hans hals och kyssa hans läppar och hålla fast honom i mina händer. Känna att han verkligen är i min famn så som jag vill ha honom.

Kanske man skulle kunna säga att vi har börjat vandra mot en vuxnare kärlek nu? Det är så det känns iallafall.. Det är ingen tonårsförälskelse längre.. Vi funderar på att flytta ihop och starta ett liv tillsammans, sköta ekonomi själv och ha utbildning och ett hem. Självklart kommer det ta ett tag att genomföra, men tillslut så? Vi vill vara hos varandra. Varje dag. Kunna komma hem till någonting vi har tillsammans, även om den andra inte är där. Veta att när han kommer hem från en resa, så kommer han hem till vårat hem och sliter upp alla kläder på golvet och slänger sig på soffan med en skinkmacka i handen och ett glas juice i andra. Vi vill vakna upp med varandra varje morgon och få äckligt stinkade andedräkts pussar och ändå kunna le mot varandra och starta en ny dag. Kanske tillsammans men kanske ändå på skilda håll men att vi möts till kvällen och somnar i varandras famn.